Sådärja! Jag har sytt en kjol! När nöden kräver så blir det iaf pysslat! Eller... Nu har jag faktiskt inte använt denna offentligt ännu, men jag kände i alla fall att jag var i behov av fler underdelar, sommaren till ära. Och att jag verkligen måste börja göra nåt av alla stuvbitar trikå jag har bunkrat de senaste åren.

Mönstret är taget ur en Burda-tidning och modellen är väl bland de enklaste att sy. Nu syns det inte på bilden, men kjolen blev lite för "otight" för mig runt midjan, så det var ju tur i oturen att linningen är så bred att den går att vika ner. På så sätt är det dessutom enkelt att variera längden på kjolen.

Så var den klar! Eller ja... Helt klar är den inte än, och den har stått inträngd mellan vägg och säng i några veckor nu. Men varför ser sängen så mycket smalare ut på bild då jag brukar se tjockare ut när jag hamnar framför kameran?!

När brädor slår sig är det inte roligt. Det var nåt min pappa hade varnat för redan innan vi påbörjade det hela. Så alla skruvar är inte iskruvade än, då vi väntar och ser hur mycket mer virket vill vrida sig. Dessutom verkade ju inte väggen så rät som jag hade trott. Men men! Det blev så mycket trevligare med denna sänggavel ändå. Jag valde vitt för den lugna och lätta känslan, men ville inte ha en überromantisk stil, så enkla raka linjer och stora synliga skruvskallar blev det. Inspirationen kommer från Äntligen Hemma, men jag kände inte för inbyggda sängbord, då jag vill ha mina på hjul. Får se hur jag löser det hela och får dem att matcha sänggaveln.

Hyllan ovanpå gaveln ska givetvis pyntas desto mer framöver.

På väggen skymtar också två verk av min duktiga tatuerare som jag ramat in. Näe, man måste inte skapa precis allt själv för att det ska räknas som personligt och/eller unikt. Det är bara jag som har dessa tavlor, och det känns så bra att känna skaparen! Många fåglar i mitt sovrum nu! Men fondväggen funderar jag på att avlägsna.

Och lycka måste ju vara att ha en sån snäll och hjälpsam far som kan göra ritningar i SketchUp, mäta, såga och skruva! Jag är faktiskt lite för lat och feg för att lära mig såna saker...






Som vanligt är dåliga bilder. På morgonen är mitt sovrum så ljust och fint! Men mina hjärnceller sover ganska djupt då, eftersom jag inte är särskilt morgonpigg. Nu har jag dessutom hittat min lilla digitalkamera. För att upptäcka att den inte mår särskilt bra längre. Alltså får mobilen duga som enda kamera ett tag till...

Sängkappa är numera en nödvändighet i mitt hem. Men det kändes liiiite lönlöst att försöka trä min gamla sängkappa över min nya säng, då den nya är lite bredare. Och om sanningen ska fram var det många år sedan som jag kände mig så fattig som jag gör nu. Extra oväntade utgifter kan verkligen ställa till det ibland. Och på det en dyrare hyra då jag ju fått ca 20 kvadrat extra  att husera på. Så då får man försöka tänka det berömda "Man tager vad man haver"! Sicken tur att jag är lite av en samlare ändå. Just en sån här gång. Tro mig, jag har faktiskt letat efter sängkappor passande en 140's säng, men det är inte lätt att hitta, och hittas det så är det dyrt som stryk.

(Ni får ursäkta den kassa bildkvaliteten, som vanligt. Just nu har jag bara mobilen att fota med.)





I mitt källarförråd har det under några år nu legat ett tjockt mörkgrått melerat tyg med möbelkänsla som inhandlats på en finfin rea. Under arbetets gång körde jag sönder samtliga fyra maskinnålar som jag hade i min ägo, och mitt tålamod tröt rätt ordentligt. Jag SKULLE bara bli klar. Vilket resulterade i att fållningen nedtill fick göras för hand. Det var ju inte grått jag tänkt mig egentligen, utan vitt, och inte fasen känner jag för att sy mig ytterligare en sängkappa på en sisådär 5 år nu. Så kan det gå! Tur att jag är hyfsat nöjd med resultatet ändå.

Nästa lite större projekt blir en sänggavel. Inte heller en sådan är ju så lätt att hitta till en 140's säng. Och sängbord måste införskaffas. Passande mattor. Lite konst på väggarna... Det blir nog bra till slut! Men sängen är då härligt skönare än min tidigare, så jag sover då gott iaf. Det funkar ju ypperliget när man liks blundar.

Så sjukt färgsprakande att man inte kan bli annat än glad!


Den första jag gjorde, faktiskt. Denna ska bli till julklapp åt bästisen, och jag kommer verkligen vara lite avis eftersom jag är så pass nöjd med resultatet och inte gärna vill ha en exakt likadan som en jag känner. Men å andra sidan skulle jag inte vilja ge bort något jag inte är nöjd med, så jag hoppas att denna julklapp kommer vara till lika stor glädje för henne som den hade blivit för mig om jag hade behållt den.

Tänka sig att man för övrigt ska vara så sen på att hänga på såna här trender. Det har tagit år och dar (ibland decennier) för mig att inse det fina med varenda accessoar som ska hängas/viras runt halsen.

Blodad tand nu... Men det har ni väl redan märkt. ;)

I pyjamastyg. Flanell alltså. Inte det minsta töjbart, meeen det funkar fint ändå.

Den är förstås inte så varm i rejäla minusgrader, men den är fin! Och den är bara min! Finally!!

Jag har börjat sy en och annan tubhalsduk. Eller scarf för den delen. Superkul! Supersnyggt! Superanvändbart!
Som sjal över axlarna, som skyddande huva och självklart som halsduk. För värme eller för att vara fin. Eller för kombinationen. Jag vet just nu ingen accessoar som kan lyfta en hel outfit på det sätt som en tub kan göra! Ja, jag är salig... Det är inte ofta man är det.

Denna är sydd i ett ulligt, elastiskt tyg. Varm givetvis. Rockig/punkig på ett vackert sparsmakat sätt, alltså helt i min smak. Men den är inte till mig... *snyft*... Den är till en annan rocker, och jag hoppas att den kommer väl till användning under den väntande januarikylan.

När jag var på stan i helgen och febrilt letade efter en söt liten ängel så såg jag i en hantverksbutik lite ängelörhängen gjorda efter ett, iaf för mig, känt "recept". Okej, det går inte att sälja hantverk för en spottstyver om man mer eller mindre vill försörja sig på det, då det faktiskt tar en hel del tid ibland. Men aldrig att jag skulle gå iväg och köpa sådana här ängelhörhängen för 225 :-/par ändå. Men tack för idén! Jag sprang genast iväg och införskaffade en söt halskedja samt kompletterade mitt minst sagt minimala pärlförråd med en ny färg. Mot den ljusblå bakgrunden är färgen lite missvisande. Pärlorna är inte fullt så bleka som bilden visar.

Två timmar, ca tio svordomar och en akutlösning tog det att bli klar med detta verk. Finare än "originalen" från butiken, och klart mer personligt då jag valde färg utifrån vad som torde passa den som ska få denna i julklapp i år. Jag undrar hur mycket jag hade fått lägga ut om jag hade hittat och köpt den i hantverksbutiken...

Det står inte helt still på pysselfronten även om det kan verka så här på bloggen...

Har nu kommit igång med att fixa lite färg inför den nykomna kylan. En tubhalsduk fick sitt färdigställande denna förmiddag. Den är inte så mycket att se bara sådär på rak arm, men ni kan tillsvidare få en skymt av den när liks morgonens foto blev föremål för lite rolig bildbearbetning. Det är förresten rätt kusligt vad kontraster kan göra på ett helt osminkat ansikte.

Trivs som attan med detta!

En lite annan variation på de söta små änglarna som jag gjorde till min syster i födelsedagspresent. Dessa mäter ca 4 cm från gloria till nedre kjolkant och mina öron känns genast lite tyngre när dessa sätts i. Jag är ju van med ingenting eller väldigt enkla och nästintill viktlösa ringar. Men jag har hört att man kan vänja sig.

För någon vecka sedan fyllde min näst äldsta syster år. Det finns mycket att säga om henne, men den enda informationen värd att veta i detta fall är att hon älskar roliga örhängen, blått och älvor. Hon är inte den som gläds mer åt sånt som är dyrt än det som är billigt, så länge det gör henne glad. Jag kunde ha köpt ett par örhängen på exempelvis Glitter åt henne, men fick som för mig att det vore trevligare med något lite mer personligt. Så dagen innan hennes födelsedag köpte jag hem lite grejer och knåpade ihop ett par örhängen (efter inspiration från pearlized.se) efter min knappa förmåga. Och änglar är väl ändå rätt nära besläktade med älvor va?

 

Nu har änglarna (iom min senaste erfarenhet av posten) skickats med privatbud och jag vet att de i detta nu ligger på familjens köksö i väntan på att syster ska komma hem från arbetet. Sent, men väldigt säkert, kom de alltså fram. =)

Så var hon klar. Hon blev väl egentligen klar redan för några dar sedan, men tankarna har varit på helt andra håll i övrigt, så blogga är kanske inte det första man tänker på. Tack och lov. Men visst blev hon rätt söt för att vara en av mina första amigurumis?

Kissen är gjord efter denna beskrivning, men klänningen blev ju då grå istället då... Och jag satte inte bara fast ögonen, utan även öron, nos och morrhår, när jag hade virkat huvud klart. Det är ju så mycket enklare att arbeta från insidan. Jag stoppade huvudet lite halvt för att lättare kunna se var allt skulle placeras.
Sen är det vissa gånger himla tur att jag hamstrat fina små band och annat, för jag ville inte ha en virkad rosett. Hittade ett litet band som matchade finfint med klänningens färg, och knöt fast rosetten mitt på huvudet istället för vid ena örat.  Det fina med såna här figurer är ju att de går att variera enormt med lite fantasi.

NU kan jag lova att jag är less på att virka! Det har varit sååå skönt att lägga undan allt och äntligen få lite ordning i mitt lilla hem.

Nu har den otåliga varit igång igen...
Hittade en virkbeskrivning som såg ut att vara tillräckligt enkel att börja med, och innan jag ens riktigt hunnit förstå mig på virkning var jag igång med skapandet. Trög på att förstå såna där beskrivningar är jag också. Så jag fick chansa och trixa, vilket resulterade i nåt som inte alls såg ut som det egentligen skulle. För att inte tala om tiden... Det som påstås ta 30-60 minuter tog för mig flertalet timmar. Kanin, förresten? Ja, lite mer kanin blev det ju med nosen, men annars tycker jag att han ser ut som en korsning mellan kanin, mus och gremlin. Men jag blev nöjd ändå! Och han ser inte så himla missnöjd ut han heller. Man må ju liksom börja nånstans!

Eller okej, min andra. Den första blev ju så liten att inte ens mitt lilla huvud trivdes att ha den som ett yttre skinn. KAN bero på att jag var lite snabb i vändningarna och inte uppmärksammade att det var barnstorlek det handlade om! Sen gjorde jag den här. Och den blev lite för stor. Men jag gillar den ändå! Kladdade lite färg på den också. Gillar när det är lite "häng" på mössan. Men ifall man fryser om öronen och kan tänka sig att skippa det berömda hänget en stund eller bara vill dölja texten så kan man förstås vika upp nedre kanten och på så sätt få en vanlig mössa utan tjusiga detaljer. Då sitter den plötsligt helbra på mitt huvud också!
Nu ville ju inte jag agera modell egentligen, men en av mina fina lampor ställde snällt upp på det! Fast nu bjuder jag iaf på en småanonym bild så att ni får ett hum om hur den kan se ut på någon som inte är ett äkta ljushuvud: